Drugs - del 8

Del8

Det första som slår Ivan när han vaknar upp är att han är blind. Smärtan i hans bakbundna armar är ourhärdlig, inte minst i den uppskurna och bandagerade, som oförsiktigt tvingats bakåt och bunrits fast i stolsryggen tillhörande den möbel han sitter på. Han stönar för att få något slags utlopp för smärtan och den hjärtklappning och andnöd han upplever. Ett rep dras bort från hans hals och en svart luva dras av hans huvud. Det svider i ögonen av den nyligen tillbakakomna synen. En lampa är från någonstans i rummet riktad mot honom. Ivan är förstelnad, inte bara av att han är fastbunden i armar och ben, utan även för att han upplever en smärta som för honom är bortanför denna värld och för att han är rädd.
- "Säg mig." säger en sliskig röst. "Vad tror du jag kommer att göra med dig om jag inte får reda på vad som hände min dotter?"
Ivan är tyst. Den mörka skepnaden framför honom börjar ta form och visar en kort man. Tystnaden verkar enervera mannen något, och Ivan ser skepnaden rycka till lite i nacken och släppa ut ett tjut. Mannen försvinner utom synhåll och snart känner ivan bandagen skäras bort från sin skadade arm.
- "Prata på, Åhgård." säger han och rycker ut ett stygn ur Ivans arm. Ivan stönar högt av smärta, och 'Göken' fnissar. När Ivans tystnad fortsätter rycks flera stygn ur hans arm. Bilden av det mörka rummet börjar flimra framför hans ögon, som rullar runt i sina hålor.
- "Jag har tid." hörs 'Göken's röst, tvingad till lugn, men han kan inte undvika att släppa ifrån sig ännu ett litet tjut. Ivan ser bilder av sina vänner på insidan av ögonlocken. Han försöker blinka bort Filips ansikte som stirrar upp på honom från vattnet.
Filip höjer sin blick, sina djupa gröna ögon och tittar upp mot ytan och med en sista kraftansträngning försöker han förgäves ta sig till ytan. Han ser mot platsen där han vet att hans allra bästa vänner i hela världen måste vara, och ger dem en blick som ber om förlåtelse, och som säger hejdå. För alltid.
- "Filip..." mumlar han.
- "Vasa?" säger 'Göken' triumferande och väntar på ett svar, men Ivan stönar högt och önskar att han fick svimma. Långt borta i sitt sinne hör han en annan röst, något bedjande.
- "Sir." säger den. "Bör du inte ta det lite lugnt? Han är helt borta."
- "Nope."
- "Men, Sir. Han däckar när som helst, och då kommer du inte få någonting ur honom."
En lavett hörs ringande i rummet följt av extrem tystnad bortsett från Ivans hyperventilerande.
- "Ge mig karet." säger 'Göken'.

Smärtan från Ivans arm övergår naturlig skala när salt hälls rakt ner i det nu öppna såret. Det känns som att armen brinner, som att det snart inte är någonting kvar utav den. Efter vad som känns som en evighet går smärtan över någon slags gräns och Ivan kräks. Han kräks i omgångar ner på sitt bröst, sina ben, på golvet. 'Göken' skrattar högljutt och den andra rösten utbrister ett äcklat ljud i kör med en tredje, hittills tyst röst. Ivan kräks tills hans magsäck inte har någonting mer att trycka upp och han kippar efter luft. Till slut slutar hans magmuskler att krampa och hans lungor fylls av underbart syre. Brandlarmet sätts igång och ett högt tjut hörs ringa i byggnaden och inom kort hörs en röst från en walkie-talkie.
- "Sir, ungarna är borta. Kom."
'Göken' vrålar av ilska, ett högt, skrämmande vrål. Han lämnar rummet tillsammans med sina gorillor och smäller igen dörren efter sig. Smällen efter dörren är det sista som ringer i Ivans öron innan han svimmar, med blödande arm, fastbunden i en stol, i ett litet mörkt rum i en gigantisk byggnad.


- "Du blev inte träffad, va?" säger Lucas.
- "De sköt inte ett enda skott." svarar Alvin.
- "Kanske var de beordrade att inte göra det."
- "Kanske. Vad gör vi nu?"
- "Ringer snuten och skickar dit dem. Se om du hittar en mobiltelefon här nånstans."
Alvin tittar i handskfacket, vilket visar sig vara tomt men slänger sen en blick till baksätet och dyker bak med överkroppen för att plocka upp vad han har sett.
- "Här. Jag kan inte prata ordentligt efter den snytingen du gav mig." säger han, skrattar, slår 112 på telefonen och ger den till Lucas.

Efter ett anonymt samtal till polisen och en försäkring om att de skulle skicka dit folk sitter Lucas och Alvin i den stulna bilen parkerad utanför ett mörklagt köpcenter.
- "Hur tror du det gick för Ivan?" viskar Alvin.
- "Han klarar sig."
- "Hur kan du vara så säker?"
- "De ville inte döda någon av oss. De vill inte ha mer uppmärksamhet dragna till sig, med all skit de håller på med. De ville bara ha information."
- "Ja, kanske det. Men vad fan ska vi göra om han inte klarar sig?"
- "Han klarar sig."
Alvin hade alltid beundrat Lucas för denna lugnhet som han tillsynes aldrig gav vika ifrån. Sanningen var dock att Lucas inte alls var lugn. Hans adrenalin pumpade fortfarande energiskt runt i ådrorna på honom trots att det nu hade gått ett antal timmar sen de kom ifrån 'Gökens' gigantiska katakomber. Han undrade om Ivan faktiskt skulle klara sig, om han inte redan var död, om inte 'Göken' tappat besinningen och rent av skurit halsen av honom.
- "Spring in och köp ett paket cigaretter åt mig, är du snäll." säger Lucas.
- "Med vilka pengar då?"
- "Det ligger en plånbok här, ta lite därifrån."
Alvin försvinner i några minuter och kommer tillbaka med ett paket cigaretter som han lämnar över till Lucas. Lucas har redan startat bilen för att värma upp cigarettändaren och när han tar emot cigarettpaketet öppnar han det omedelbart, sätter en cigarett mellan läpparna, tänder den och går sedan ut och lutar sig mot bilen och röker. Flera minuter passerar, och ingen av dem säger någonting till varandra. Det enda som går igenom deras tankar är vad de har lidit igenom de senaste veckorna, och om det någonsin kommer få ett slut.