Drugs del 10

Efter en lång bilresa och mycket tystnad avbrutet av enstaka kisspauser och telefonsamtal anländer de äntligen i den lilla stad där flera av de gamla vännerna från datorspelskarriären bor. Alvin hade, ett par timmar innan de anlände, ringt till en av kompisarna och frågat om de fick stanna ett tag (dagar eller veckor onämnda), och fått ett 'ja'.
Lucas parkerar bilen och de båda stiger ut. Klockan är runt nio på morgonen och de båda är helt utslitna från nattens påhitt. De går in i trapphuset tillhörande sin polare och letar efter namnskylten. På tredje våningen är en dörr med ett stort, inplastat papper på, med texten; "Inget reklamet takk. Kthxbai." Det låter som någonting just han skulle skriva, och Alvin trycker ett finger mot ringklockan. Den fungerar inte. Lucas knackar lite lätt på dörren ett par gånger och efter ett par sekunder öppnas dörren.
- "Tjena, fan." säger Robin och skakar hand med de båda innan han släpper in dem i lägenheten.
- "Tja, det är jag som är Lucas, och det här är Alvin."
- "Okej. Kul att ni kom, även om det är under tråkiga circumstances."
När de hade spelat ihop hade Robin alltid blandat svenska och engelska i sina meningar.
- "Köket ser ut som en nuclear testing facility, och mitt sovrum är värre, men tv-rummet är okej för att vara mig."
Mycket riktigt. En lukt av brända köttbullar blandad med gammal kebabkartong fyllde Alvin och Lucas näsborrar när de gick in i hallen, och till höger om dem kan de se ett kök proppfullt med disk och tomma läskflaskor. Bakom, under och bredvid dessa läskflaskor kunde man knappt urskilja det som en gång varit ett köksbord med två stolar.
Rakt fram är toaletten, till höger längre neråt är Robins sovrum, och till vänster ligger tv-rummet. En soffa, ett bord och en tv som inte såg ut att ha använts på länge, samt ett par drinkar på tv-bordet med ett otal döda bananflugor i. Odören är obeskrivlig.
- "Det gör ingenting om ni städar." säger Robin och ler. Alvin skrattar och säger:
- "Det är inte omöjligt att vi gör det, men inte nu."
- "Jag kommer snart, ska hämta sovsäckarna." säger Lucas och går.
Efter en liten stunds tystnad säger Robin till slut:
- "Så...Exakt varför är ni tvungna att ligga lågt?"
- "Lång historia, vi tar den när vi sovit ett par år."
Lucas kommer tillbaka med sovsäckarna och slänger den ena till Alvin och packar upp sin egen på soffan och kastar en kudde till Alvin som bäddar för sig på golvet. Det tar inte lång tid innan de somnar.

Inte mer än ett par timmar har gått när de väcks av ett brandlarm. Lucas öppnar dörren till Robins sovrum.
- "Robin, vakna, det brinner... nånstans." gäspar han.
- "Det är inte i den här lägenheten iallafall." säger Alvin.
- "Gå och lägg er." stönar Robin trött. "Det är grannen."
Alvin går ut i trapphuset och ringer på dörrklockan till lägenheten mitt emot. En mycket kort utländsk kvinna öppnar dörren och ut kommer en lukt av bränd mat. Kvinnan pratar ett språk de inte förstår.
- "What's going on?" säger Alvin. "You need help?"
Kvinnan svarar på sitt eget språk, viftar med armarna, går in i lägenheten och försvinner runt ett hörn. Alvin tittar på Lucas och rynkar pannan. Kvinnan kommer runt hörnet igen och visar att hon vill att Alvin ska följa efter henne. I kvinnans kök står en stol under en brandvarnare som piper för fullt. Alvin klättrar upp på stolen, plockar ned brandvarnaren och plockar ut batteriet.
- "Thank you, please." säger kvinnan.
- "No problem."
Alvin och Lucas går tillbaka till Robins lägenhet. I soffan i vardagsrummet sitter nu Robin med en öl i handen.
-”Det finns bira i kylen, go ahead.” säger Robin. ”Vi får åka och handla mer senare, dock.”
Alvin går och hämtar en öl ut kylen medan Lucas sätter sig i soffan.
-”Ni hade alltså hamnat i en massa skit?”
-”Jaa...”
-”Lika bra att ta det då, så jag vet exakt hur farligt det är för mig att ha er här.”
Lucas berättar hela historien fram till där de nu är, och med lite hjälp av Alvin får han fram en någorlunda exakt bild av vad som har hänt. Robin lyssnar under tystnad, och ser smått chockad under vissa delar av berättelsen.
Timmarna rent ut sagt flyger förbi, och när de berättat färdigt sitter Robin med ett besvärat uttryck och ser på de båda.
-”Ni har alltså inte snuten efter er nu?” frågar han.
-”Inte vad vi vet. Slå på nyheterna.” föreslår Alvin.
En hyfsad hög av ölburkar har nu växt fram på tv-bordet.
-”Tv’n fungerar inte, så vi får titta på Internet.”
Efter ett par sekunders letande på datorn, som för övrigt verkar vara det enda i lägenheten som faktiskt fungerar som den ska, hittar de en liten artikel.

’En bensinmack ett tiotal mil norr om Stockholm har idag, vid ca. 03.00-tiden, rånats. Tre okända gärningsmän skall ha stulit bensin och två kassar fyllda med varor. Ingen person skadades, men expediten hotades till döden och viss demolering av macken skall ha skett.
Gärningsmännen kan inte identifieras, men man vet att de försvann i en mörkfärgad bil utan registreringsskyltar av märket Volvo.
-”Gärningsmännen var utan tvekan organiserade. De visste vad de höll på med.” säger polis Anna-Britt Jönsson, på plats.’

Robin skrattar.
-”Det är inte roligt,” säger Lucas.
-”Jo, det är det.” skrattar Robin. ”Vet ni hur jävla smarta ni egentligen är?”
-”Det var ju inte direkt så att vi gjorde det för skojs skull.”
-”Nej, i och för sig, men de har ju lika stor chans att hitta er som de har att hitta en sur spya i Östersjön.”
-”Du är alltså inte orolig över att ha oss här ett tag?”
-”Ni är jagade av en knarkkung, har inga pengar och måste ligga lågt ett tag. Jag är inte ett dugg oroad.”
-”Bra,” säger de i kör.
-”Är ni hungriga?”
De nickar båda två, och Robin plockar upp sin mobiltelefon.
-"Pizza? It's on me."
-"Kör i vind." säger Alvin.
Robin ringer en pizzeria och beställer hemkörning.

Drugs - del 9

Efter en länge bortgången datorspelskarriär har Lucas och Alvin fortfarande kvar vänner över hela landet. Därför ska de nu norrut, för att besöka just några av dessa vänner och ligga lågt ett tag. De stannar dock i området där de bor för att hämta kläder, mobiltelefoner och för att dumpa den stulna bilen.
- ”Lämnade du en lapp till dina päron?” frågar Lucas när de satt sig i hans bil.
- ”Ja, jag skrev att de inte borde oroa sig och att jag ringer imorgon.”
- ”Hade du några pengar?”
- ”Nej, inga kontanter, och mitt kort är nästan helt tomt.”
- ”Fan också. Det är samma sak med mig. Tror inte jag har inte fått min lön än heller.”

Allteftersom de kommer längre norrut förändras landskapet sakta till fler skogsområden och färre städer. Klockan är långt efter midnatt när de ett par mil norr om huvudstaden svänger in till en bensinmack och parkerar en liten bit ifrån.
- ”Är du okej?” säger Lucas.
- ”Ja, det är lugnt.”
- ”Ta det bara piano, och gör som vi sagt så går det bra. Du vet att vi måste.”
- ”Ja, jag vet.” suckar Alvin.
Han tar på sig sin tröjluva och stiger ur bilen.

Lucas tar på sig sin egen luva och går ut för att plocka bort registreringsskyltarna på bilen. Han öppnar bakdörren och puffar till Alvins jacka så att det ser ut som att någon sitter i baksätet. Han kör sedan fram bilen till bensinpumparna och går ut för att tanka, försiktig med att visa ansiktet för vare sig butiksbiträdet eller övervakningskameror. Ett par sekunder efter att han tankat bilen full och satt sig i förarsätet ser han Alvin komma gående lugnt med en kasse i var hand.

Alvin går ner i vägkanten och plockar upp ett par tunga stenar på måfå, som han lägger i framfickan på sin tröja. Han beger sig sedan lugnt mot mackens butik. Han har tur. Butiksbiträdet är en ung, spinkig, tonårskille som ser väldigt trött ut. När Alvin stiger in i butiken ser han en övervakningskamera något bakom disken, och butiken är upplyst av bara ett par lysrör placerade i mitten av butiken och ovanför kassan. Han väger varsamt en tung sten i högerhanden, som han, samma sekund som han stiger innanför dörrarna slungar mot övervakningskameran. Den går i tusen delar och butiksbiträdet ser förvånad och rädd ut. I farten på väg fram mot kassan kastar Alvin en tung sten mot vardera lysrör och träffar även dessa med stor precision. Han kommer fram till kassan och tar tag i butiksbiträdets skjorta. På skjortan ser han en svart namnbricka med vita bokstäver. ”BATMAN”. Han drar Batman över disken och slänger ner honom på golvet.
- ”Ligg still, annars har jag en sten till dig också.” säger han i en fejkad röst.
Butiksbiträdet ligger lydigt still på golvet med näsan neråt medan Alvin lugnt går och hämtar ett par kassar. Han fyller kassarna med diverse proviant så som energidrycker, chips, jordnötter och vad mer man kan tänkas behöva när man kör bil. Han tar en rulle fiskelina och binder butiksbiträdets händer samman bakom ryggen på honom. Sedan tar han en ände av linan och knyter den runt avtryckaren på den nu tomma pistolen de fått med sig från ’Göken’s lya. Pistolen torkar han av från fingeravtryck och lägger den med pipan en centimeter från butiksbiträdets ansikte.
- ”Ligg kvar tills någon hittar dig. Om du rör dig lite för mycket avlossas pistolen och ditt ansikte är för evigt ett minne.”
Alvin går ut mot bilen.


- ”Allt gick bra?” frågar Lucas när han lugnt kör runt byggnaden.
- ”Ja, det gick bra, men man känner ju sig duktigt ondskefull.”
Lucas går ut och sätter tillbaka registreringsskyltarna och kommer tillbaka.
- ”Javisst, men vi var ju tvungna.”
- ”Jo…”
- ”Det ligger ett kvitto någonstans i baksätet från när vi hade filmkväll för ett tag sen. Ta kvittot, kolla vilka saker vi köpte och lägg samma saker i en av kassarna.”
- ”Jaha… och de andra sakerna då?”
- ”Vi äter och dricker så mycket vi orkar nu, sen slänger vi resten.”
- ”Varför?”
- ”Därför att om polisen får tag i oss så kan de inte säkert veta att vi är samma personer som var på macken om vi inte har kvar allt vi tog. Om vi dessutom har ett kvitto på grejerna i bilen kan vi säga att de legat där länge.” förklarar Lucas som om det vore uppenbart.
- ”Du är inte så ful som du ser ut, du.” säger Alvin imponerat.
- ”Sen såg din jacka ut att vara en tredje person, och här är vi bara två.” säger han, stolt över sin egen genialitet.