Chop'd - del 5

... och missar. Filips ankel åker ur räckvidd precis när Lucas landar, rakt på magen, på den hala, kalla stenbyggnaden. Med ett stort plask faller Filip i det kalla vattnet nu upplyst av morgonsolen, och sugs snabbt ner under ytan av vattenströmmarna. Ivan slutar kräkas och tar sats för att hoppa i efter honom, men Lucas och Alvin håller fast honom.
- "NEJ, IVAN! Det går inte! Du kommer också sugas under!" skriker Lucas.
- "JO! SLÄPP MIG! JAG... MÅSTE... FÅ UPP HONOM!"
Ivan kämpar för att komma loss, men Lucas och Alvin är starkare än honom. Alla tre ser på när Filip sakta sugs in mot turbinintagets första filter, som är ett stort rostigt stålgaller, tillsammans med de minimala bitarna av den döda flickan, de brända sängkläderna och kläderna Ivan hade på sig för bara ett par timmar sedan. Filip sitter fastklämd mellan undervattensströmmarna och gallret flera decimeter under ytan och kämpar förgäves för att komma upp igen. Ivan fortsätter att kämpa. Alvin trycker ned honom mot den kalla stenbyggnaden och håller fast honom. Innerst inne vet de alla tre att det inte finns någonting de kan göra för att rädda sin kompis, som riskerat så mycket just denna natten för att hjälpa Ivan ur knipan med den döda Anna. De kan inte göra annat än se på när deras bästa vän, deras ledare, deras tröstkälla och allra mest älskade i hela världen sakta drunknar mellan de tusentals liter vatten som inte bara hindrar honom från att andas utan dessutom trycker mot hans bröst med sådan kraft att all luft strömmar ut ur lungorna. Filip höjer sin blick, sina djupa gröna ögon och tittar upp mot ytan och med en sista kraftansträngning försöker han förgäves ta sig till ytan. Han ser mot platsen där han vet att hans allra bästa vänner i hela världen måste vara, och ger dem en blick som ber om förlåtelse, och som säger hejdå. För alltid. Filips ögon stirrar rakt upp mot dem, men blicken är tom. Filip är död.
- "FILLE!" vrålar Ivan med all kraft han kan förmå.

Sorgen som de tre återstående vännerna känner är obeskrivlig, för att inte tala om oändlig. Speciellt för Ivan, som såg Filip som en storebror. Han hade alltid funnits där, och de tre hade vant sig vid tanken på att han alltid skulle vara där. Och nu var han borta. Han skulle aldrig mer skratta elakt när han vann över dem i tv-spel, eller när de berättade om den senaste pinsamma historien om när de skämt ut sig inför flickor. Han skulle aldrig mer vara den som testade alla dumma saker först bara för att se om det var säkert, aldrig mer ställa upp, aldrig mer finnas där, aldrig mer skratta, aldrig mer le, aldrig mer titta se på dem med sina gröna ögon och säga att allt kommer att fixa sig. Aldrig mer...
Ivan skriker och kämpar, men Alvin håller honom nere mot marken. Lucas kan inte förmå sig att hjälpa Alvin. Han känner sig så svag, så överväldigad. Han kan inte sluta stirra på Filip och hoppas att han ska kravla sig upp till ytan och ta ett andetag. Solen stiger, Ivan skriker och Lucas bara stirrar. Ingen av dem har någon tidsuppfattning längre. Ingen vet hur lång tid de spenderar uppe på dammen, och ingen av dem vet vad klockan är. De bryr sig inte heller. Om det är en minut eller ett dygn senare som Ivan har lugnat ner sig och Lucas till sist tar till orda med en kraxande röst;
- "Vi borde gå." viskar han. "Vi måste hem."
- "Vad i hela jävla helvete är det du står och säger?" säger Alvin med hat i rösten. "Vi måste hitta ett sätt att få upp honom."
- "Nej. Det går inte. Vi kommer slängas direkt i fängelse, förstår du inte det?"
- "Vår bästa vän ligger livlös flera decimeter under ytan och du säger att vi ska lämna honom?"
- "JAG VET ATT HAN LIGGER DÄR, ALVIN!" vrålar han. "Men vet du inte vad han har gått igenom för att vi INTE ska hamna i fängelse?"
- "Jo, Lucas, jag var faktiskt med hela tiden."
- "Då så, om inte du tycker att vi ska sättas i varsin cell, när vår bästa vän precis har dött när han försökt se till att vi absolut inte ska det..." börjar han lugnt "SÅ TYCKER JAG ATT DU HÅLLER KÄFT OCH LYSSNAR PÅ MIG NU! Fattar du det?"
- "... och VAD I HELVETE ska vi säga till hans föräldrar?" säger Lucas. "VAD ska vi säga till dem?"
- "Vi ska inte säga någonting. För bara ett par timmar sen svor vi allihop på att vi inte skulle säga ett ord om vad som hänt inatt till någon."
- "Det sista som hände på festen var att jag skrek, och att ni kom upprusande för att titta till mig." börjar Ivan. "Men det visade sig att jag hade haft en mardröm."
- "Exakt, Ivan, och sen när jag fått ut alla ur huset så lämnade vi Fille i huset, eller hur?"
- "Ja, det var det som hände."
- "Det kommer aldrig att hålla, fattar ni väl?" säger Alvin.
- "Nej, det är möjligt att det inte gör, men det är det bästa vi har just nu." viskar Lucas.
- "Det kommer hålla, om vi alla tre säger det." fortsätter Ivan. "Är du med på detta nu, och tänker hålla löftet du gav oss alla tre, där ute i skogen? För om du inte är det, är det lika bra att du går till polisen nu direkt. Eller ännu bättre om du hoppar i och möter samma öde som Fille."
- "Hur fan vågar du?" säger Alvin med hat i rösten och riktar en högerkrok mot Ivan, som duckar undan.
Lucas håller tillbaka Alvin.
- "Han menade inte det, Alvin. Sluta nu, innan det händer nåt mer skit!"
Alvin lugnar ner sig, och de tre återstående går sakta ner för den långa, hala trappan, tysta.