Drugs - del 1

Filip Andersson
Världens ände var din gräns.
och där är du nu.
*1989-06-02
†2008-04-14


Det blev ingen stor begravning, men det hade Filip heller inte velat. Släkt, närmaste vänner och deras familjer. Prästen hade flera gånger tittat ut i församlingen under sitt tal och märkt att alla grät, utom en pojke på mitten av första raden. Han var väldigt blek, liten och blond. Tonåring, säkerligen. Men hans blick stirrade rakt fram mot väggen av kyrkan, och rörde sig inte en millimeter under hela talet. Prästen hade ett svagt minne av att denna pojken hette Ivan. Ivan såg chockad ut. Det var sannerligen bra att han tog sig hit ändå, att han, som alla andra kom för att säga adjö för sista gången till Filip som, trots sitt något olagliga förflutna, var en intelligent och stark pojke.

Alvin, Ivan och Lucas skippade minnesstunden. Ivan hade inte klarat av det ändå. Lucas körde hem dem till var och sig innan han sedan körde hem själv för att lägga sig i sin säng och stirra upp i taket tills han somnat. När han väl kom hem slängde han sig på sängen, men efter bara ett par minuter gav han upp. Det var väl klart att han inte kunde sova. Han måste göra någonting. Han kan inte bara ligga där, han måste hitta på någonting, han måste hålla sig i rörelse, göra någonting konstruktivt, han måste, måste, måste, måste göra någonting som håller tankarna borta. Alla dåliga tankar om hur det delvis var hans fel. Om han bara hade slängt sig lite tidigare. Om han hade förstått tidigare. Om han hade handlat tidigare så skulle Filip...

Lucas slår knytnäven i väggen. Nu fattas det inte bara Lucas någonting. Nu fattas även väggen en liten bit. Men väggen, som Lucas, kan fortfarande hålla sig uppe, fast det fattas en liten bit. Väggen, som Lucas, kan falla ihop om man tar bort en liten bit till. Därför måste Väggen, som Lucas, lagas. Och det kan ta tid.
Tankar på Filip fyller återigen Lucas huvud och han kan inte tänka rent utan går ner i källaren för att hämta en flaska whiskey. Han bryr sig inte om att hälla upp i ett glas utan klunkar halva flaskan som den är, ställer den på köksbordet och ringer Alvin.
- "Hej." säger han.
- "Hej. Glömde jag något i bilen eller?"
- "Nej, jag tänkte bara fråga om du vill hitta på någonting. Jag kan fan inte bara sitta still och tänka idag, det går inte."
- "Nä, precis... Det är fan inte lätt, alltså..."
- "... Kom över en stund så spelar vi lite biljard?"
- "Ja, visst. Hämtar du mig?"
- "Nej, jag har druckit."
- "Du kan inte kommit hem för mer än tio minuter sen, Lucas. Du borde inte dricka så jävligt," säger Alvin oroligt.
- "Och sen när har du brytt dig om hur mycket någon av oss dricker?"
- "Sant, men mitt på blanka dagen..."
- "Skitsamma nu, kommer du eller inte?"
- "Jo, jag kommer. Ska jag dra med mig Ivan?"
- "Tror inte han pallar komma. Såg du inte honom på ceremonin?"
- "Jo, det har du rätt i, jag kommer ensam, hej så länge."
- "Skit på dig."
Lucas byter om till vardagliga kläder och slänger kostymen han hade på sig på begravningen på datorstolen och går sedan ner till biljardbordet för att värma upp lite grann innan Alvin kommer.