Drugs - del 5

Efter ett par timmar vaknar Alvin och kisar för att se sig runt i rummet. Här finner att han ligger på den enda sängen i ett ljust rum, och Lucas sitter på golvet bredvid dörren.
- "Vad fan är det här?" frågar han.
- "Ingen aning."
- "Vad gör vi här då?"
- "Vet inte. Blev påhoppad när jag var påväg till jobbet." suckar Lucas. "Fick förmodligen ihjäl en idiot dock. Undrar varför vi är här..."
- "Vart är vi nånstans då?"
- "Du vet 'Göken'?"
- "Nej."
- "Men, 'Göken'! Vi sålde ju åt han förr. Han som har tics så han piper till ibland."
- "Ah, fan, är vi i hans lya?"
- "Verkar inte bättre. Jag var vaken när de tog in oss och jag måste säga att det är sjukt stort."
- "Fan också..."

Dörren ut till korridoren förblev stängd förutom var sjätte timma när en man sa till Lucas och Alvin att ställa sig mot väggen på andra sidan rummet, så att han kunde komma in och lämna mat åt dem. Deras mobiltelefoner hade tagits ifrån dem och det enda som fick dem att ha någon koll på tiden var Alvins armbandsur och Lucas skäggväxt. Efter ungefär en vecka av ändlösa diskussioner om hur de skulle komma ut därifrån och varför de var där, och inget annat intressant än att vakten som var stationerad utanför dörren hade sagt att han var ledsen att de var tvugna att stanna där, tillsägs de båda att ställa sig mot väggen.
In puttas Ivan, vrålandes av ilska. Han har sin arm i ett tjockt bandage och kan inte kämpa emot för den fulla kraft den lilla krabaten besitter. Efter mycket gormande och sparkande på dörren upptäcker han att han inte är ensam.
- "Släpp ut mig så jag kan möblera om ditt ansikte, din stinkande, ruttna jävla testikelinfek-... Oh, fan, säg inte att de fick er också."
- "Vad FAN är det som pågår?" säger Alvin.
- "Det verkar inte bättre än att Anna var 'Göken's dotter."
- "VA!?" utbrister Alvin och Lucas i kör.
Ivan rycker lite på axlarna och fortsätter;
- "En av de där jävla gorillorna sa iallafall till mig att om jag inte hade haft ihjäl chefens dotter skulle jag inte behövt tas hit."
- "Hur fan kunde de få reda på att det var du då?"
- "Vi tre var de enda..."
- "Tyst! Vi tar det sen." avbryter Lucas. "Det står en vakt utanför som säkert lyssnar till vartenda ord."
- "Shit, förlåt. Men ja, vi får ta det sen."
- "Och varför har du inte talat om att du knarkar? Är det därför vi inte har sett dig?"
Ivan tittar ned i golvet och säger inte ett knyst.
Alvin avbryter Ivans tystnad.
- "Är det en bidragande faktor till att vi är här? Att du köpt av tics-idioten och inte kunnat betala tillbaka?"
Tystnad.
- "Svara mig, för helvete!"
Ivan tittar upp på de båda och hatar dem för att de inte kan förstå. För att de inte vet hur det känns för honom. Han behöver det för att kunna hantera sitt liv. Och om de inte förstår det, så är de inte längre hans vänner.
- "Ja, men låt mig förklara..."
- "Nej, Ivan. Du har fanimej ingenting att förklara. Du har dragit in oss i ännu ett jävla skithål. Varför är det alltid du? Varför ska vi alltid få lida för det som du råkar dra in dig själv i?" säger Lucas.
- "Men lägg av. Du dricker ju som ett svin. Och du, Alvin, du tränar non-stop. Det här är väl mitt egna sätt att komma över vad som har hänt, och jag tycker inte att ni ska lägga er i."
- "Ivan..."
- "Nej. Lägg av. Jag säger inte att jag inte bryr mig om vad ni gör för att hantera Filips död, men jag lägger mig heller inte i, och jag föväntar mig samma sak från er. Lägg er inte i."
Alvin tar tag om Ivans strupe och trycker honom mot väggen.
- "Hur fan vågar du nämna hans namn när vi alla vet att det egentligen är ditt fel att han är borta? Och hur fan kan du tro att han gav sitt liv för att du skulle få ännu en chans att förstöra ditt eget?"
Ivans ansikte förändrar sakta färg, och Lucas ställer sig vid dörren för att lyssna på vad som händer utanför. Han hör vaktens nycklar skramla som om han rör på sig, och han ser av skuggan nere på golvet att vakten förbryllat går förbi dörren flera gånger.
- "Släpp honom." säger Lucas. "Nu."
Under Ivans hostande och fräsande efter att han släppt viskar Lucas till Alvin;
- "Jag vet hur vi ska komma härifrån."